Är glaset meningslöst eller meningfullt?

Svaret på frågan om livet, universum och allting

Har jag ju inte, givetvis. Det senaste året har jag ägnat mig åt en massa navelskådande. Jag gillar det. Jag har alltid gillat det. Från när jag lärde mig att läsa och skriva har jag skrivit dagbok och njutit av att skåda in i mig själv. Jag skrev nog varje dag nästan tills jag blev vuxen och glömde bort att ta tid för att kalibrera. En högst personlig reflektion till varför jag tror att jag slutade skriva av mig var när jag började bo ihop med en annan person och fick inse att jag inte kunde lita på att få hålla mina reflektioner privata, men det är ju en helt annan kopp te som handlar om relationer och förtroende och inte om privatekonomi. Även om ekonomi också handlar om relationer i mångt och mycket.

Hur som helst. Jag kom nog till slutsatsen att eftersom jag hade börjat censurera vad jag skrev i dagböckerna när jag inte litade på att få ha mina texter ifred så tappade skrivandet mening och jag slutade skriva. Det är ju synd, eftersom jag tror att skrivandet var en del i mitt sätt att reflektera över livet och kalibrera min inre kompass så att jag gick åt rätt håll.

Det här formatet på webben är ett sätt för mig att återgå till det där kalibrerandet och komma ihåg vem jag är. Och, till skillnad från när jag skrev dagbok, så skriver jag nu öppet och allmänheten är mina vittnen och mina buddies i den mån de är intresserade. I ett så långsiktigt projekt som ekonomi så känner jag att jag behöver skriva ner utmaningar och framgångar så att jag kan gå tillbaka och se att det faktiskt går framåt trots att det känns tradigt och långsamt att knaggla framåt några tusenlappar i taget. Lika intressant kan det bli att se tillbaka vad jag tar mig till mellan löningar för att tänka på något annat än hur många dagar det är kvar till påfyllning.

Och vem är jag då? Jag är en sån som ständigt söker mer. Mer kunskap, mer utveckling. Mer analyser. Mer navelskådning. Och en bättre värld.

I personlighetstester, sådana där som arbetsgivare tycker det är skoj att göra ( och jag med eftersom jag älskar navelskådning) så är jag utvecklingsdriven. Och kritiskt analytisk. Och introvert. Och visionär. Färgmässigt har jag blivit både gul, grön och blå. Det är liksom ingen ordning.

Nå. Jag gillar att skapa ordning iallafall. När jag var liten samlade jag och sorterade, kategoriserade, och indexerade brevpapper, frimärken, tomhylsor, spelkulor. Jag tycker om innehållsförteckningar, strategi och dispositioner. Its a thing. ( hänvisar till tabeller från mina tidiga tonårsår med bedömningar över kärleksintressen)

Det blir ofta att jag håller på i projektform, så länge inspirationspartiklarna finns kvar. Sedan går jag vidare till nästa grej. Den här bloggen är ett skrivprojekt, den andra bloggen jag startar. Den första handlade om miljöpsykologi och landskapsarkitektur. Jag tröttnade på det ganska snabbt.

Det jag skriver om nu är min egen privatekonomiska projektdagbok. Och en blivande hållbarhetsredovisning. Det är snart 12 månader sedan som jag började pilla med detta och jag gick ju verkligen bananas med excelark, budgetuppföljning och att läsa allt jag orkade.

Det har fått några positiva och några negativa biverkningar som var oväntade- som att minsta barnet nästan började gråta över att elpriset var högt och han inte ville slösa pengar på att tända lampor med samtidigt var extremt mörkrädd ( note to self- tona ner ekonomisnacket med 6åringen) och att jag har satt igång en massa andra projekt för att sysselsätta mig emellan löningshelgen och månadsbokslutet. Jag har läst en massa böcker. Jag har sorterat lådor och skåp och slängt grejer. Jag har börjat träna regelbundet. ( gissa vad? det går att göra grafer och följa upp det med!) Laga mat och fixa lunchlådor. (och med stor förnöjsamhet såklart sorterat, märkt och kategoriserat lådorna) Allt för att jag behövde leta sätt att dra tanken bort från ekonomin, framtidsdrömmar och förändringsarbete. Nu känner jag hur intresset glider iväg från budgetark ( tack och lov) för att glida över till att fördjupa sig i nåt annat, som näringslära ( trallar en trudelutt om att det också går att MÄTA hur mycket nyttigheter man får i sig).

Det bästa med att ha hittat goda råd om hur jag ska tänka kring ekonomin är just att det behöver inte vara roligt. Bra sparande är inte roligt. Det är automatiserat och satt i system för att frigöra tid till annat. Och insåg inte förrän precis nu när jag skrev det att det är ju det jag gör! Det finns snart strategier och system för allt. Automatiska överföringar och mål som jag ska mäta mot. Det var ganska mycket jobb i början men det kändes helt okej eftersom det var roligt. Nu kommer det att sköta sig själv i mångt och mycket och jag gör en kortare insats då och då.

Hm. Det här inlägget skulle handla om värdeskapande och lycka. Och det gör väl det, eftersom det råkar vara så att jag blir lycklig av att lära mig nya saker och att skapa ordning. Och ju mer jag övar på att fokusera på det som ligger inom min kontroll att skapa ordning kring, desto lyckligare blir jag. Kan jag inspirera någon annan genom att dela med mig så är det ju skoj, men jag ska inte hymla med att min motivation att fixa med ekonomin och sedan skriva om det här på bloggen är personlig utveckling och egen tillfredställelse.

Att sprida inspiration kring hållbarhet och hållbar utveckling är också personligt motiverat. Det är viktigt för mig att känna att jag lever enligt mina ideal och sunt förnuft. Sunt förnuft just nu är att inse att det är dags att börja leva på ett sätt som hushåller med våra gemensamma resurser. Jag insåg egentligen detta redan 1996 då jag var i mitten av tonåren och såg dokumentären Love och peace i lingonskogen om livet på Trottagården ( se den för guds skull, den finns om du googlar), insåg att det finns fler sätt än Svenssons att leva ett liv Jag blev vegan på dagen och väldigt miljö- djurrätts- och samhällsintresserad.

Sedan hände det som jag tänker händer många; jag blev vuxen och fick barn. Under första graviditeten var jag både besatt av kött, trött, sjuk och less. Sedan var det småbarnsår, karriär och skilsmässa och utbrändhet. You know the drill. Den inre kompassen låg i malpåse. Men nu , NU dammar jag av den! Och med dammet framträder också svaren på frågan om livet, universum och allting, eftersom dammandet leder till att jag gör mer av det som gör mig lycklig; läsa, skriva, göra rätt och STYRA UPP. Det jag inser nu är att det som när jag var tonåring och tills bara för några år sedan betraktades som udda, flummigt och bakåtsträvande ( som att vara vegan av miljöskäl, vägra konsumtionshets, och förespråka second hand) är numera både en trend och en vanlig företagsidé. Hållbarhet är en växande hygienfaktor och klimatmedvetenhet blir integrerad i både politik och vardagsliv.

Att leva resursmedvetet är inte längre en miljömuppig birkenstocktofflande alternativ livsstil, det närmar sig att vara normen.

Whoop! Tänk att få vara trendig äntligen såhär i 40årsåldern.