Att cykla till jobbet i Norrbotten är trams för många av oss

I stora delar av Norrbotten är det lite tramsigt att snacka om att leva bilfritt, åka kollektivt och cykla till jobbet. Vintercyklisterna är stenhårda jävlar som förtjänar all respekt i -20 grader, snö och totalmörker. Även om du älskar att cykla så är det med fara för livet att göra det utanför tätorterna för att det inte finns cykelvägar och du behöver cykla på vägarna. Eller vägEN, snarare för det är inte ovanligt att det är den enda landsvägen och den har inte heller vägbelysning förutom vid någon utfart här och där.

Med det sagt - jag åker kollektivt till jobbet faktiskt. Sträckan är ungefär 6-7 mil om dagen och tar 2x45 minuter. Jag råkar bo på ett gynnsamt kollektivtrafikstråk. Eftersom jag tog körkort rätt sent i livet så har jag alltid varit en bussåkare.

Numera har vi även TVÅ bilar. Det är lite i överkant men kom ur ett behov av att den ena av oss behövde bilen för att arbeta skift och den andra ( jag) ville kunna åka till stugan/mitt förra jobb och whatever på egen hand. I början av förra året (när det här ekonomiska projektet startade) kom jag rätt snabbt fram till att den extra bilen kunde vi vara utan. Jag ville sälja den eftersom den mest stått i garaget och kostat pengar sedan jag bytte arbetsgivare och började busspendla. Så har det inte blivit ännu men vi har lånat ut den till en närstående vars bil gick sönder mot att den personen står för driftkostnaderna. Det är en win-win eftersom att vi kapade de kostnaderna i vår budget, fick plats i vårt garage och kan samtidigt hjälpa en person som inte har de ekonomiska möjligheterna att köpa en ny bil.

Det här med att skippa bilen för att spara utgifter och leva miljövänligare är alltså mer utmanande i Norrbotten. Bo på gångavstånd, cykla etc blir svårt eftersom det inte går att ta sig till arbetet exempelvis. Eller till affären eller förskolan. Gjorde vi alla så skulle det inte bo en kotte i stora delar av länet förutom vid kusten och utmaningarna med kommunernas ekonomi skulle se ännu dystrare ut, för att inte tala om livsmedelsproduktionen ( som ni säkert vet inte sker i tätorterna och storstäderna).

I mitt län är det inte självklart att det går att pendla till jobbet eller göra ärenden med cykel eller kollektivt, därav behöver många ha bil och får ta den kostnaden och stå för det klimatavtrycket. Min region är tredje sämst i landet vad gäller kollektrafikresande (antal resor) och bland de 33 sämsta procenten i landet vad gäller andel befolkning i det geografiska området som har en trafikerad hållplats inom 500 meter. Kollektivtrafikpendlandet är dessutom dyrt över kommungränsen. Inte nog med det! Min region är även näst sämsta region i landet vad gäller andel förnyelsebara drivmedel i kollektivtrafiken. Så jag är dömd till att vara en miljöbov med ett utgiftshål i form av bil iallafall tills jag har förutsättningar att planera min tid och mina transporter på annat sätt än just nu.

Det är klart, i dessa coronatider så blir det ju tydligt hur mycket extra pengar jag kan kasta in i sparandet istället för på pendlarkortet. Sedan jullovet har jag arbetat helt hemifrån. Det är 1400kr extra rätt in på investeringssparkontot för varje månad. Snåltarmen kommer att ha svårt att finna sig i att börja pendla igen sedan.